Min berättelse är en resa.
Från lycka – via inställsamhet, anpassning och rädsla – till kärlek, glädje, frihet och återfunnen lycka.
Jag sörjer ibland att de långa relationer jag haft slutat med total tystnad och avståndstagande. Dels från mig, dels från dem. Men samtidigt är jag nöjd och tillfreds med det. Vi har gett varandra allt vi förmår. Det goda och det dåliga. Kärleken och besvikelserna.
Det jag beklagar är egentligen deras misstag – det stora missförståndet.
Att jag är en snäll, vänlig, gladlynt människa som är rätt förnöjsam tog de som ett tecken att jag gärna låter andra ändra på mig. Det funkar en liten bit, ett litet tag – men sen går det inte längre. Mitt jag är mer genuint än att det går att stänga in i kläder, frisyr, manér och roller som andra har skapat.
Mitt jag slog bakut och då gick det inte längre.
Tre gånger behövde jag göra det innan jag lyckades bryta mönstret, bryta förtrollningen, försteningen, och börja hitta mig själv. Jag hittar sakta tillbaka till den jag innerst inne är, som i så många år tillåt andra att dominera min person. Försöker varje dag att verkligen leva och vara den glada, snälla och kärleksfulla utan att göra avkall på det som är viktigt för mig. Jag är tuff, sval och analytisk – men tyvärr – det är inte varken särskilt gångbart eller normativt att vara både det och extremt emotionell.
Det är inte förrän du står i något nytt som du kan beskriva det du lämnat. Så länge som jag fortfarande kände mig som den som verkligen inte kunde förvänta sig något bättre tänkte jag bara möjligheten att skriva som ett sätt att få ur mig det jag inte kunde, förmådde, vågade formulera.
Nu ser jag något annat. Att om mina erfarenheter ska ha tjänat något till så måste jag berätta om dem.
Jag säger, påstår, att offerstigmat måste bort – då får jag också ta konsekvenserna av det och berätta.
Sideks blogg 