Det var så hon sa, mamma, ”alla hinnor är borta”, och det var så det kändes de där sista veckorna. De veckorna i september då vi var så nära varandra och oss själva.
Jag har aldrig ”kommit tillbaka” efter det. Jag har aldrig hittat den där ridån, det där skylande skynket, den där hinnan mot omvärlden som får en att svälja att inte allt är ärligt att inte alla uppsåt är ärliga, att inte alla människor förmår vara sig själva och ärliga i sin kommunikation med andra. Jag känner den ständigt – den där dissonansen när jag upptäcker att det som sägs inte är det som menas och jag tar ut avståndet. Vill inte vara nära.
Men även det motsatta gäller. Jag känner så tydligt som aldrig förr när uppsåtet är gott, när ärligheten skiner igenom även när förmågan att formulera sig begripligt saknas. När kroppar möts om än aldrig så hastigt, om än bara genom en flyktig beröring av en hand i ett handslag, känner jag om jag ska fly eller komma närmare.
Det är svårt. Jag har alltid haft förmågan. Jag har alltid känt det. Men jag har viftat bort. Tänkt att de som säger att jag är överkänslig har rätt i att jag är överkänslig och att det är FEL att vara överkänslig.
Men nu ser jag att DE hade fel. Det är inte fel att vara överkänslig om man vet att det är exceptionellt känslig man är. När jag vet att jag reagerar på ett extremt vis på att människor döljer sina innersta tankar, känslor, viljor och begär för mig genom att säga som det inte är – och kan lyssna till min känslighet för dissonans och ”veta!” att det inte är det som sägs som är sant så har jag tidigare struntat i det. För jag ”visste” att ingen skulle tro på min förmåga utan bara se den som ”överkänslighet”. För jag trodde inte själv på min förmåga för den var en ”överkänslighet” och sådant borde man inte lyssna till och sådant borde man helst arbeta bort genom att totalt ignorera det.
Nu ser jag att det inte spelar någon roll vad vem-som-helst tror. Att jag vet hur det är räcker. Jag kan lyssna på min kropps och min själs signaler när de säger att ”det här är inte bra – dra dig undan/dra dig ur” – jag kan verkligen göra slag i saken och dra mig undan och slippa att hantera dissonanserna och slippa att förklara för den som inte förstår att vi aldrig kommer att kunna komma varandra nära.
Det gäller i allt. I såväl privata och personliga sammanhang som i yrkesmässiga eller professionella., Med människor jag bara möter i skrift, tal och konversationer på nätet och människor jag möter så nära att jag kan röra vid deras kind.
Denna hudlöshet – så jag har förbannat den. SÅ jag har hatat den. SÅ jag har velat att den ska försvinna. Jag har inte förstått att om jag litar på den och litar på det den säger så slipper jag släppa människor inpå livet som jag inte kan hålla ifrån mig, som jag inte kan hålla en sund distans till – som inte lyssnar till mina behov, önskningar, viljor och oviljor.
Det är skillnaden mot förr. Jag kan lyssna och lita till. Jag vågar lyssna och lita till.
De människor jag möter nu möter jag utan hinnor. Möter jag utan rädsla för min hudlöshet, min sårbarhet, min exceptionella inre läsförmåga. Min vilja att komma nära har aldrig varit större än nu. Min rädsla för att komma nära har aldrig varit mindre än nu.
Alla hinnor är borta – och det är något jag njuter av och gläder mig åt.
Alla hinnor är borta och de kommer inte att kunna komma tillbaka.
Allt är förändrat och ändå är allt till synes sig likt. Jag blir aldrig densamma och kommer alltid att vara på väg. Min väg har bara börjat och jag vet inte vart den för mig. Jag vet bara att den leder bort från den jag inte var men försökte vara och jag vandrar den som den jag innerst inne egentligen är. Och jag har äntligen börjat tycka om den jag är och den jag blivit och den jag kommer att fortsätta utvecklas till.
Sideks blogg 