Mitt vidöppna hjärta förblöder inte längre

Mitt vidöppna hjärta var nära att förblöda
Jag kände det tydligt hur kraften rann ur mig
på samma gång som känsligheten för allt ökade

Känslorna flödade ur mig utan urskillning och utan censur
Orken fanns inte – inte ens orken att försöka förstå vad som hände

Vännerna fanns där – tröstade, lyssnade, iakttog

Idag kände jag att insikten hann ikapp mig
Mitt hjärta förblöder inte
Jag var bara tvungen att hitta smärtan för att hitta styrkan
Att hitta sårbarheten för att kunna mötas
Att hitta in i mitt innersta och våga möta rädslan

Och se att den där skräcken som så ofta hindrat mig
Inte längre höll mig tillbaka
Kvar var bara tvivlet på att jag kunde, fick, mäktade och ville

Tvivlet är borta nu
Rädslan försvunnen
Tårarna skrämmer inte mer – inte ens de som gör smärtsamt ont i själen
Styrkan jag känner i min kropp och i min vilja gör mig bubblig av lycka

Min själ var på en lååååång walkabout i januari och februari
I början av mars hade den hittat hem igen och jag sammanfogades till nåt nytt

Mitt vidöppna hjärta förblöder inte längre
Det sipprar bara några droppar nu
Som ska blandas med dina

Mitt vidöppna hjärta värker av sorg och kärlek
Det är precis som det ska vara
Utan smärta inget liv

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Alla hinnor är borta

Det var så hon sa, mamma, ”alla hinnor är borta”, och det var så det kändes de där sista veckorna. De veckorna i september då vi var så nära varandra och oss själva.

Jag har aldrig ”kommit tillbaka” efter det. Jag har aldrig hittat den där ridån, det där skylande skynket, den där hinnan mot omvärlden som får en att svälja att inte allt är ärligt att inte alla uppsåt är ärliga, att inte alla människor förmår vara sig själva och ärliga i sin kommunikation med andra. Jag känner den ständigt – den där dissonansen när jag upptäcker att det som sägs inte är det som menas och jag tar ut avståndet. Vill inte vara nära.

Men även det motsatta gäller. Jag känner så tydligt som aldrig förr när uppsåtet är gott, när ärligheten skiner igenom även när förmågan att formulera sig begripligt saknas. När kroppar möts om än aldrig så hastigt, om än bara genom en flyktig beröring av en hand i ett handslag, känner jag om jag ska fly eller komma närmare.

Det är svårt. Jag har alltid haft förmågan. Jag har alltid känt det. Men jag har viftat bort. Tänkt att de som säger att jag är överkänslig har rätt i att jag är överkänslig och att det är FEL att vara överkänslig.

Men nu ser jag att DE hade fel. Det är inte fel att vara överkänslig om man vet att det är exceptionellt känslig man är. När jag vet att jag reagerar på ett extremt vis på att människor döljer sina innersta tankar, känslor, viljor och begär för mig genom att säga som det inte är – och kan lyssna till min känslighet för dissonans och ”veta!” att det inte är det som sägs som är sant så har jag tidigare struntat i det. För jag ”visste” att ingen skulle tro på min förmåga utan bara se den som ”överkänslighet”. För jag trodde inte själv på min förmåga för den var en ”överkänslighet” och sådant borde man inte lyssna till och sådant borde man helst arbeta bort genom att totalt ignorera det.

Nu ser jag att det inte spelar någon roll vad vem-som-helst tror. Att jag vet hur det är räcker. Jag kan lyssna på min kropps och min själs signaler när de säger att ”det här är inte bra – dra dig undan/dra dig ur” – jag kan verkligen göra slag i saken och dra mig undan och slippa att hantera dissonanserna och slippa att förklara för den som inte förstår att vi aldrig kommer att kunna komma varandra nära.

Det gäller i allt. I såväl privata och personliga sammanhang som i yrkesmässiga eller professionella., Med människor jag bara möter i skrift, tal och konversationer på nätet och människor jag möter så nära att jag kan röra vid deras kind.

Denna hudlöshet – så jag har förbannat den. SÅ jag har hatat den. SÅ jag har velat att den ska försvinna. Jag har inte förstått att om jag litar på den och litar på det den säger så slipper jag släppa människor inpå livet som jag inte kan hålla ifrån mig, som jag inte kan hålla en sund distans till – som inte lyssnar till mina behov, önskningar, viljor och oviljor.

Det är skillnaden mot förr. Jag kan lyssna och lita till. Jag vågar lyssna och lita till.

De människor jag möter nu möter jag utan hinnor. Möter jag utan rädsla för min hudlöshet, min sårbarhet, min exceptionella inre läsförmåga. Min vilja att komma nära har aldrig varit större än nu. Min rädsla för att komma nära har aldrig varit mindre än nu.

Alla hinnor är borta – och det är något jag njuter av och gläder mig åt.

Alla hinnor är borta och de kommer inte att kunna komma tillbaka.

Allt är förändrat och ändå är allt till synes sig likt. Jag blir aldrig densamma och kommer alltid att vara på väg. Min väg har bara börjat och jag vet inte vart den för mig. Jag vet bara att den leder bort från den jag inte var men försökte vara och jag vandrar den som den jag innerst inne egentligen är. Och jag har äntligen börjat tycka om den jag är och den jag blivit och den jag kommer att fortsätta utvecklas till.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att komma ikapp sorgen och därmed livet

Ikväll hann sorgen ifatt mig. Jag drabbades plötsligt – började gråta varma lättrinnande tårar och fick avsluta jobbet långt tidigare än jag tänkt mig.

Det är nästan ett halvår sen mamma gick bort – eller gick hem som hon ville säga. Ett halvår sen vi hade de där magiska veckorna tillsammans då vi visste allt som vi behövde veta, inte hade några som helst sanningar osagda och allt som behövdes var närvaro, burleska skämt och ständigt sjungande på trösterika sånger och psalmer.

Ett halvår är den tid jag behöver för att komma ikapp. Att bli upphunnen. Att mitt i vardagen måsta stanna upp och inse att allt är förändrat men att allt ändå är detsamma.

Insikten att jag är mitt i den djupaste sorg – och inte har någon enda människa som det känns naturligt för mig att vända mig till för tröst eller en axel att gråta emot. Insikten att det egentligen är så det alltid har varit. Att mamma aldrig var den personen jag kunde gråta hos. Att jag alltid fått trösta mig själv. Och så lättnaden när jag inser att för första gången i livet känns det på alla plan självklart, enkelt och inte ett dugg ensamt. För första gången känner jag att jag är mäktig att just låta mig gråta ut hos mig själv, ömka mig själv en aning, trösta lite och sen säga till mig själv att nu är det bra igen.

Förra året var ett av de svåraste i mitt liv. Ett av de mest omvälvande. Men inombords – inte i det yttre. Detta år är ett år att samla ihop, att reflektera och gå vidare. Med så mycket kärlek som jag har funnit inombords och i möten med andra är det en märklig resa att ändå inte riktigt lita på att vingarna bär. Jag hoppas att snart finna den tilliten fullt ut.

Mitt nya år började när jorden ”gick under”. Senaste vintersolståndet – 21 december 2012 – började min nya tideräkning. De sår i mitt inre och i relationer till andra som så länge varit öppna, blödande, variga och vägrat läka – dem förmår jag ett efter ett att ta hand om. Jag tvättar dem så de svider – med sanning och med ärlighet och med öppenhet – och upptäcker att de sakta sakta växer igen. Och ärren och blessyrerna bildar berättelsen om mitt liv.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ett år går fort

Läser datumet på mitt förra inlägg och ser att ett år har gått.

Det känns som om det har gått fort. Det känns som om mycket till synes är som då – men precis allt har förändrats. Inombords är förändringen störst. Självömkan ger allt mer efter för kärleken till livet. Rädslan krymper och vänskaper slår rot.

För ett år sen var jag trasig, arg och ledsen – men hade stängt av känslorna för jag inte trodde jag hade rätt till dem. De erupterade som en vulkan vid Valborg.

För ett halvår sen satt jag vid min mammas dödsbädd. Efter ett år som strokepatient fick hon diagnosen cancer i bukspottkörteln. Tre veckor senare var hon död.

Förra sommaren hittade jag äntligen en lägenhet som verkade passa mina behov av mindre yta och lägre hyra – och mer trivsamt som hem. Allt trasslade. Allt drog ut på tiden. Jag vakade hos mamma och hoppades att få flytta. En vecka efter mammas begravning gick flyttlasset.

Semestern förra sommaren var den första i mitt liv som jag planerat och genomfört helt på egen hand – utan medföljande eller medbestämmande. Fri från förhållande. Barnen vuxna. Backpackerluff i sydvästra Sverige. En  lär-känna-mig-själv-resa.Ytterligare en ”aldrig-gjort-förut” avprickad.

Jag är så otroligt lycklig.

Jag har precis firat min födelsedag – tror den är ett primtal faktiskt 🙂
Och för första gången sedan jag fyllde 22 har jag på eget initiativ bjudit in vänner till mitt hem att fira med mig. Och ”alla” kom!

Livet är fantastiskt. Varje dag upptäcker jag nya ting att glädjas över och nya ting jag behöver arbeta med hos mig själv. Aldrig en tråkig stund.

Är fruktansvärt upprörd och arg och ledsen idag också – precis som för ett år sen – men idag försöker jag att inte ta på mig skulden själv. Att bli arg är en övningssak – och jag ligger i hårdträning. Erkänner – det är mycket sundare att bli arg på ting som sker i nutid än att gräma sig och bli bitter över det som var för längesen och inte går att göra någonting åt.

(och imorgon ska jag försöka klämma ur mig ett inlägg till polybloggen – i god tid inför Alla hjärtans dag)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ensamhet som livstema

Jag är en ensamvarg.

För det mesta trivs jag med det – när jag inte får för mig att det vore bättre att vara på något annat sätt.

Vid flera tillfällen i livet har jag låtit andra övertyga mig om att jag ”behöver dem” eller ”behöver någon” – och då helst någon specifik och exklusiv individ. Det har alltid tagit en ända med förskräckelse. Vid två tillfällen har det tagit många år innan bomben sprängdes – men jag klarade inte att fylla deras behov. Och de klarade inte att ta hänsyn till mina.

Fyra gånger har jag försökt bo tillsammans med en person jag haft en kärleksrelation med. Alla har slutat i sorg. Tre vill aldrig mer prata med mig – den fjärde har jag ändå tappat kontakten med men han har aldrig sagt att han aldrig vill se mig mer.

Till dels handlar det om att jag inte vill vara någons allt. Och jag klarar inte att vara någon annans allt. Jag har bara inte insett och lyckats förklara det för dem som velat ha mig i sitt liv på det exklusiva viset.

Idag känner jag mig mindre ensam än någonsin fastän jag oftare än någonsin är just för mig själv, allena, här hemma. Självvald ensamhet är så mycket mer lycka än påvald tvåsamhet. Påvald på det sättet att andra har lagt det på mig att det är så jag borde vilja ha det.

Aldrig mer vill jag dela boende med någon jag vill dela livet med. Ingen står ut med mig 24/7 eftersom jag inte är tillgänglig mentalt och könslomässigt 24/7. Jag behöver min ensamhet för att totalt kunna gå upp i närhet när jag kommer nära den jag vill ha nära.

Aldrig tidigare har jag haft så många och så nära vänner som jag vill ge min tid. Och aldrig förr har jag varit så sparsam med att dela min tid med andra. Allt har sin tid. Ensamhet och kärlek i balans – det ger mig sann lycka ❤

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Landar mjukt numera

Livet tar så konstiga vändningar ibland.

Jag har funderat över hur det skulle vara att ha ett mer förutsägbart liv. Ett jobb som jag ser att jag kommer att fortsätta med. En arbetsplats där jag trivs. Människor att leva med som jag aldrig vill släppa ifrån mig. En ekonomi som tillåter mer än att bo och att äta.

Inser med ens att jag inte behöver det så mycket längre. Jobbet har jag hittat och arbetsplatsen likaså. Resten kommer när det kommer.

Inser att de perioder i livet då det praktiska varit förutsägbart inte varit lyckliga alls. Inte innehållit varken närhet, kärlek, ömhet, acceptans eller längtan.

Inser att jag inte lider ett smack av att alltid vara på väg. Till något numera – inte ifrån som så ofta förr.

Lycka är att ens förväntningar överträffas. Om låga förväntningar ger större lycka är en rent retorisk fråga för mig.

På den tiden – det där förr då jag inte visste att jag var olycklig och inte hade en aning om vad lycka var – på den tiden hade jag inga förväntningar alls och ingen dröm om imorgon. Inga önskningar om att vara värd något för någon annan eller att göra skillnad.

Nu – när jag är en lycklig person som inser att jag är en människa som är gravt beroende av att mina skyddsänglar gör sitt jobb känner jag – Något viktigt måste jag vara ämnad för som blivit räddad ur så extremt många livshotande situationer och relationer.

Något viktigt finns kvar för mig att åtgärda och bidra med. Annars skulle de släppt taget om mig för länge sen.

Och jag landar mjukt. Vad jag än råkar ut för. I famnen av vänner av alla de slag. Som önskar mig det bästa här i livet – av allt.

Så de praktiska frågorna kan vänta. Så länge jag är en lycklig människa spelar de bara marginell betydelse.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ett helt nytt liv

Omskolade mig i somras.

Sade upp mig utan att ha ett säkert alternativ till försörjning. Hittade ett jobb över sommaren och pluggade parallellt.
Njöt av att arbeta med kunniga kollegor och i underbar miljö. Trivs så fantastiskt bra med att jobba inne i Stockholms innerstad. Gröna Lund var en perfekt avslutning på mina tio år inom trädgård. Jag fick bekräftelse på att jag är en uppskattad person både socialt och yrkesmässigt.

Snipp, snapp snorum hade jag min första yrkesutbildning. En sommar tog det för mig att bli skolad till taxiförare.

Trivs som fisken i vattnet med jobbet – även om det är svårare än de flesta inser att dra in tillräckligt med pengar varje månad för att det ska räcka både till hyra och till mat.

Och sen – den bästa bonusen av alla. Jag har hamnat i ett åkeri där jag arbetar tillsammans med kollegor som respekterar andra människor, tycker om mig och visar att de gör det. Jag har det precis så bra som jag förtjänar 😀

Nu återstår att bli varm i kläderna och vänja mig på riktigt vid min nya dygnsrytm. Har gått från att kliva upp halvfem för att hinna till jobbet till att gå och lägga mig halvfem när jag kommit hem från jobbet.

Snart kommer jag att ha energi över till vänner och kärlek.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar